Helena Lindholm: Globalt

Första gången jag besökte Gazaremsan var 1994. Det var en tid av relativ optimism efter undertecknandet och implementeringen av det sk Oslo-avtalet. Gazaremsan fick efter förhandlingar tillsammans med Jeriko på Västbanken en sorts mycket begränsat självstyre. Självstyret utökades eftersom, men är alltjämt, 2017, mycket begränsat. Restauranger och hotell öppnade längs med stranden och turism skulle bli en avgörande del av Gazas framtid. Var det tänkt. Redan då definierade emellertid den palestinska befolkningen Gazaremsan som ett stort fängelse till vilket Israel låst portarna och slängt nycklarna i havet. På den tiden arbetade en stor del av den palestinska befolkningen inne i Israel, i jordbruks- och byggnadssektorn. Arbetarna fick stiga upp mitt i natten för att köa sig igenom den gigantiska säkerhetszonen och de rigorösa kontrollerna av människor och av fordon. Numer finns inte ens möjligheten till dessa arbetstillfällen. Och det var längesedan jag var i Gaza. Sedan dess har ko...

Semestrarna börjar lida mot sitt slut; så ock min. Dröjande återvänder vi till invanda arbetsrutiner och som alltid ägnar vi oss en del åt att diskutera vädret så där i början av höstens arbetsveckor. Och den svenska sommaren var väl ingen absolut höjdare i termer av värme; högtryck; långa, ljumma kvällar eller badtemperaturer i Västerhavet. Juli rapporteras ha varit kallare än på länge .  Samtidigt har de dramatiska klimatrapporterna duggat tätt sommaren 2017. I delar av södra Europa där värmeböljan Lucifer härjar med döda människor och skogsbränder i sina spår når temperaturerna rekordnivåer. I Kroatien på min egen semester berättade den svedda skogen om brändernas framfart. Och nya forskningsrapporter vittnar om prognoser om dödlig hetta i Europa inom ett antal decennier. Så här i semestertider kan en fundera över hur detta kommer att påverka våra resemönster? Kanske tvingar klimatförändringarna fram förändrad turism i efterhand. Dvs den nödvändiga förändringen som redan ...