Gazas desperation

Första gången jag besökte Gazaremsan var 1994. Det var en tid av relativ optimism efter undertecknandet och implementeringen av det sk Oslo-avtalet. Gazaremsan fick efter förhandlingar tillsammans med Jeriko på Västbanken en sorts mycket begränsat självstyre. Självstyret utökades eftersom, men är alltjämt, 2017, mycket begränsat. Restauranger och hotell öppnade längs med stranden och turism skulle bli en avgörande del av Gazas framtid. Var det tänkt. Redan då definierade emellertid den palestinska befolkningen Gazaremsan som ett stort fängelse till vilket Israel låst portarna och slängt nycklarna i havet. På den tiden arbetade en stor del av den palestinska befolkningen inne i Israel, i jordbruks- och byggnadssektorn. Arbetarna fick stiga upp mitt i natten för att köa sig igenom den gigantiska säkerhetszonen och de rigorösa kontrollerna av människor och av fordon. Numer finns inte ens möjligheten till dessa arbetstillfällen. Och det var längesedan jag var i Gaza.

Sedan dess har kontrollerna hårdnat och Gazaremsan är helt enkelt stängt. Ett helt landområde som är... ja, stängt, inhägnat, bortdefinierat. Det är idag i praktiken omöjligt att ta sig in eller ut ur Gazaremsan. Ockupationen av Gazaremsan har upphört, heter det, men i verkligheten har den egentligen bara tagit andra former och uttryck. Den islamistiska organisationen Hamas vann de palestinska parlamentsvalen 2006. Efter hårda strider mellan Hamas och Fatah (den dominerande faktorn i palestinsk politik) uppstod en reell splittring mellan styrningen av Gaza och Västbanken. 2007, efter raketattacker från Hamas militära gren förklarade Israel år 2007 att Gaza var ‘‘fientligt territorium’’. En rigorös blockad omfattande såväl land, som hav och luftvägar, inleddes, vilken inneburit orimliga umbäranden för civilbefolkningen och en i princip negativ ekonomisk utveckling. Också Egypten upprätthåller blockaden. Det internationella samfundet är enigt om det illegala i denna blockad.

Gazaremsan är, såsom det låter, en smal remsa vid Medelhavets kust. Här lever ca 1,9 miljoner människor, varav 1,3 miljoner (eller 68 % ) är ättlingar till flyktingar från kriget 1948. Totalt uppgår Palestina-flyktingarna till 5,3 miljoner enligt FNs statistik och denna flyktingkatastrof utgör fortfarande en särskild situation vad gäller både volym och utdragenhet. Den palestinska flyktingsituationen har varat i nästan 70 år och flyktingstatusen ärvs i generation efter generation. Gazaremsan är ett av världens mest tättbefolkade områden. 44 % av befolkningen är under 14 år vilket kan jämföras med Sverige där motsvarande siffra är 17 % .
Arbetslösheten är över 40 procent, 40 procent definieras som fattiga  och 80 % lever av förnödenheter som distribueras av FNs organ för de palestinska flyktingarna.

Bristande tillgång på elektricitet har blivit ett kroniskt tillstånd för Gazaremsan; något som påverkar redan sköra levnadsförhållanden. Det finns bara ett kraftverk i Gaza och kring denna finns olösta konflikter som rör finansiering och beskattning mellan de palestinska myndigheterna i Gaza och Ramallah (Västbanken). Blockaden innebär också att Israel hindrar importen av reservdelar och utrustning. I april i år stängdes kraftverket helt, vilket innebar en olidlig period i hettan för Gazaborna; med konsekvenser för hälsa, utbildning och produktion, hushåll, vatten och sanitiet. Efter att Egypten beslutat att tillföra bränsle kunde kraftverket öppna under sommaren 2017, men energitillförseln fortsätter att vara mycket skör och tillgång finns bara tre-fyra timmar per dag. 
Energikrisen samvarierar också med en kronisk och permanent vattenkris. Det finns bara en färskvattenkälla i Gazaremsan. Denna delas med Israel och det har under de senaste decennierna varit ett konstant överutnyttjande av denna resurs. Det innebär att saltvatten rinner rakt in i den redan bristfälliga källan, vilket innebär att bara 10 % av befolkningen har tillgång till tjänligt vattrn.

Därtill har Gaza under de senaste 10 åren upplevt tre mycket asymmetriska krig, med ett stort antal dödade och skadade i civilbefolkningen, destruktion och förödelse av byggnader, hus, hem, industrier, skolor och sjukhus. Hamas regim är därtill hårdnackad, kontrollen över civilsamhället har hårdnat och det har rapporterats om tortyr av individer som misstänks samarbeta med Israel och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Vi får inte heller glömma att Gaza är en del av en helhet; en del av Palestinakonflikten som varat i 100 år. Gazas situation kan bara lösas genom en lösning av konflikten i sin helhet.

Om detta och mycket annat handlade en panel som ordnades idag av Hasselbladstiftelsen på Stadsbibilioteket. En av anledningarna till panelen var Kent Klichs fantatsiskt starka fotomställning Gaza works på Hasselbladsstiftelsen. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Denna utställning bekräftar detta. Hopplösheten i det instängda Gazaremsan leder till något som kan liknas vid en kollektiv depression, med en ökning av antalet självmord. Något jag lärde mig idag var att det depressiva tillstånd som breder ut sig i Gaza också leder till en ökad smuggling och användande av anti-depressiva medel och opioider såsom Tramadol. Och bara idag hörde jag om ett självmord hos en ung man, nyutbildad farmaceut och författare.

Gaza behöver mer engagemang i det globala civilsamhället. Kent Klichs utställning vill också förmedla det hopp och de drömmar som trots allt existerar. En symbol för detta blir videofilmer av en ryttare på en galopperande häst i det virvlande dammet på Gazas sönderbombade flygplats.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Trump och de palestinska flyktingarna

Jerusalem. Igen.