Jerusalem. Igen.

Jerusalem. Idag staden på allas läppar. Få städer har en sådan mytomspunnen laddning. Få städer är så mycket världspolitiskt sprängstoff. På hebreiska betyder Jerusalem ungefär ‘‘fridens boning’’. På arabiska är namnet al Quds och betyder ‘‘den heliga’’. Den amerikanska presidenten Donald Trumps utspel i veckan om att ‘‘erkänna’’Jerusalem som Israels huvudstad och meddela planer på att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv visar med omedelbar tydlighet detta faktum. Jerusalem är återigen i världens blickfång. Analytiker, politker, statschefer, regeringsföreträdare, EU, FN uttrycker oro över de förfärande konsekvenser detta utspel kan ha. Säkerhetsrådet kallas till krismöte. Samtidigt försöker samma analytiker, politiker med flera att förstå vad Trump egentligen menade när han sade det han sade. Han uteslöt ju faktiskt inte palestinska anspråk på staden, menar somliga.

Men, genom att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad omöjliggjorde han i samma andetag framtida palestinska krav.

Det finns ett antal faktorer som än så länge inte i någon större utsträckning lyfts fram. Jerusalems historia är komplex, fascinerande och konfliktfylld. Efter staten Israels bildande 1948 delades staden formellt. Västra Jerusalem kom att utgöra del av staten Israel, medan östra Jerusalem tillhörde det jordanska kungadömet. Fortfarande ställde sig emellertid FN bakom förslaget att Jerusalem skulle ha en speciell internationell status som i delningsförslaget 1947. Efter nästa arabisk-israeliska krig ockuperades östra Jerusalem tillsammans med Västbanken av Israel och östra Jerusalem annekterades omedelbart. Detta erkänns inte av vare sig FN eller EU. Enligt folkrätten är östra Jerusalem fortfarande ockuperat och dess framtida status kan bara bestämmas genom en överenskommelse mellan palestinier och israeler. FN har sedan 1967 antagit ett stort antal resolutioner kring östra Jerusalems ömtåliga status. 

Vad som egentligen utgör det sk östra Jerusalem är inte självklart. Israel har sedan ockupationen utökat sin kontroll och dominans över staden genom att ensidigt och gradvis expandera kommungränserna för vad Israel kallar ‘‘det större Jerusalem’’ (Greater Jerusalem) och detta område sträcker sig idag nästan fram till Ramallah i norr och Bethlehem i söder. Israels kontroll över Jerusalem skär således djupt in på Västbanken.

Genom markexpropriering och bosättningsbyggande ökar den israeliska kontrollen successivt och den palestinska befolkningen trycks undan. Bosättningar på ockuperad mark är förbjudet enligt internationell lag, men bosättningarna ökar undan för undan. I somras annonserade Israel  planer på att bygga 1,800 nya bosättningsenheter  i östra Jerusalem, de största byggplanerna på många år.

Idag bor ca 350,000 palestinier i östra Jerusalem och ca 200,000 judiska bosättare. Samtidigt görs livet för palestinierna i östra Jerusalem på olika vis svårt. Israeliskt medborgarskap är möjligt, men det stora flertalet av palestinierna önskar inte israeliskt medborgarskap, utan vill vara del av en framtida palestinsk statsbildning med östra Jerusalem som huvudstad. För de som faktiskt söker israeliskt medborgarskap är processen utdragen och komplicerad. Krav på hebreiska ställs, trots att arabiska är ett av två officiella språk i Israel. Det krävs också att den sökande kan visa att Jerusalem är hemvist, vilket innebär svårigheter för någon som tex är gift med någon från Ramallah och är bosatt där. Byggnadstillstånd för palestinier i östra Jerusalem är svårt att tillgå.

Den israeliska politiken i östra Jerusalem går således ut på att öka kontrollen och den israeliska närvaron genom jordexpropriering och bosättningar samt genom att samtidigt försvåra den palestinska närvaron. Denna politik har nu officiellt sanktionerats av USA. Vad det i praktiken innebär att båda parter nu kommer att sträva efter en enstatslösning, men med diametralt olika innebörd och konsekvenser. Fredsprocessen var förvisso för länge sedan död, om med fred menas ett tillstånd där någon form av rättvisa uppnås för båda parter. Trumps utspel innebär att vi är tillbaka på ruta noll. Och, imorgon är det den 9 december. På dagen 30 år sedan den första sk intifadan bröt ut. Intifada betyder för övrigt ungefär att resa sig upp och att skaka av sig. För 30 år sedan betydde det för palestinierna på Västbanken och i Gazaremsan att skaka av sig ockupationen, ungefär som en hund skakar av sig vattnet efter den badat.