Trump och de palestinska flyktingarna

Alldeles inpå det nya året deklarerade Trump-administrationen ut sitt nya ödesdigra ställningstagande kring Palestinakonflikten. Det amerikanska stödet till UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for the Palestine Refugees in the Near East) som sedan 1950 varit det FN-organ som undsatt de palestinska flyktingarna ska minska eller upphöra. UNRWAs roll i Palestinakonfliktens historia är långt ifrån oproblematisk, men att dra tillbaka stödet är som att i ett enda penndrag faktiskt omintetgöra det humanitära såväl som det mer långsiktiga utvecklingsbiståndet till världens största och äldsta flyktingbefolkning, samt att signalera till den palestinska befolkningen världen över att flyktingfrågan är oviktig. Utspelet är ett utslag av en sällan skådad världspolitisk och historisk naivitet.

Ursprunget till den palestinska flyktingsituationen står att finna i det första arabisk-israeliska kriget 1948 och den skräck och de våldsamheter som befolkningen utsattes för. Sammanlagt flydde ca 750,000 människor från det landområde som skulle bli Israel. De flydde till Västbanken (dåförtiden under jordansk administration), Gazaremsan (under egyptisk kontroll) och de kringliggande arabiska staterna. UNRWA inrättades 1950 och har allt sedan dess varit verksam i Västbanken, Gaza, Jordanien, Libanon och Syrien. Idag lever 5,3 miljoner palestinska flyktingar i 58 sådana läger. Flyktingläger som sedermera kommit att utvecklas till ibland små städer, slumområden eller bostadsområden som växt samman med närliggande platser, som tex det stora lägret Yarmouk utanför Damaskus. UNRWA har alltsedan dess utgjort den största aktören vad gäller organisation av hälsovård, utbildning, infrastruktur och humanitärt bistånd i form av tex matransoner.

Endast i Jordanien har de palestinska flyktingarna erhållit medborgarskap. I tex Syrien har flyktingarna haft långtgående rättigheter, men ändå varit statslösa. I Libanon har flyktingarna under de senaste decennierna och sedan PLOs evakuering från Beirut i början av 80-talet blivit alltmer marginaliserade och exkluderade. De definieras som utlänningar och antalet professioner där utlänningar tillåts arbeta är starkt begränsade liksom möjligheten att äga jord.

Flyktingskapet erkänns genom registrering hos UNRWA och genom denna registrering går flyktingskapet i arv; generation efter generation. Möjligheten att återvända till det forna hemlandet saknas helt för palestinierna trots att rätten att återvända slås fast i en resolution av FNs generalförsamling från 1948 vars innehåll slås fast på nytt gång på gång, senast i juni 2017. ‘Flyktingfrågan’ är 70 år efter dess upprinnelse inte ett steg närmre en lösning än 1948. Samtidigt är det den enskilt viktigaste frågan för palestinierna. Åtminstone ett erkännande av denna historiska rätt är av avgörande betydelse.

Samtidigt har det palestinska flyktingskapet återupprepats många gånger under historien. I Libanon uppstod en flyktingvåg efter den israeliska invasionen 1982 och den efterföljande massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila. Många av de som då lämnade Libanon tog sig till Sverige. I Libanon finns fortfarande ca 450,000 palestinska flyktingar. Libanon är därtill värdland för i officiella siffror ca 1,2 miljoner syriska flyktingar. Bland dessa finns också statslösa palestinier som flytt Syrien under fruktansvärda omständigheter. Under Gulf-kriget 1990-91 deporterades och flydde hundratusentals statslösa palestinska gästarbetare i tex Kuwait till Jordanien, Västbanken, USA och Europa, pga trakasserier och förföljelser. Efter den amerikanska invasionen i Irak har palestinier likaledes utsatts för övergrepp och förföljelser, efter det att Saddam Hussein-regimens stöd föll bort och palestinierna sågs som syndabockar av både civilbefolkning och olika militior. Den islamiska statens brutala framfart i Irak har inneburit en särskild sårbarhet för palestinier som saknar skydd av medborgarskap. Från Libyen har palestinier blivit deporterade ett flertal gånger och under den arabiska våren utsatta för konspirationsteorier. Det pågående kriget i Syrien har påverkat den palestinska befolkningen i oproportionerligt hög utsträckning och flyktinglägret Yarmouk i Damaskus utkanter blev offer för såväl hänsynslösa strider där palestinierna hamnade emellan regim- och rebellstyrkor och sedan utsatt för en grym belägring. De tre krigen som Gazaremsan upplevt under 2000-talet, liksom blockaden som gör livet outhärdligt har lett till en ökad flyktingström från Gaza. Gaza är idag hem för 1,3 miljoner palestinska flyktingar, närmre 70 % av Gazas befolkning. En rapport från FN-organet UNCTAD 2015 förutspådde att Gaza skulle vara obeboeligt år 2020. Dit är det två år.

För de flyktingar som står under UNRWAs mandat, står UNRWA för förnödenheter, någon form av normalitet, skolgång och är också en aktör som förser palestinierna med legitimitet och identitet. Samtidigt är det naturligtvis en anomali att palestinierna har ett ‘‘eget’’ FN-organ. Särskilt som detta förhållande inneburit att så länge palestinska flyktingar står under UNRWAs mandat, har de inte möjlighet att söka skydd som konventionsflyktingar eller erhålla stöd av UNHCR. För att kunna söka asyl i tex Sverige, måste en först kunna bevisa att UNRWAs stöd har upphört. Ändå är UNRWA än så länge en oumbärlig humanitär aktör, utan vars verksamhet de palestinska flyktingarnas misär skulle vara ogreppbar.

Om UNRWAs ekonomiska förutsättningar ytterligare reduceras: Hur ska de 5,3 miljoner palestinierna under UNRWAs mandat få tillgång till förnödenheter, skydd, skolgång, hälsovård i ett tillstånd där de inte bara är flyktingar intill fjärde led, men blir flyktingar om och om igen? Och vad är mer; hur ser det internationella samfundet på flyktingfrågans betydelse i konflikten som helhet?

Sverige är redan idag en viktig aktör i det humanitära biståndet och i stödet till UNRWA. Detta stöd måste idag omfatta att också placera den palestinska flyktingsituationen högt på den globala politiska dagordningen. De palestinska flyktingarnas situation måste börja diskuteras på allvar. Särskilt som en ‘‘lösning’’ på Palestinakonflikten ter sig alltmer illusorisk.