Trump och de palestinska flyktingarna
Alldeles inpå det nya året deklarerade
Trump-administrationen ut sitt nya ödesdigra ställningstagande kring
Palestinakonflikten. Det amerikanska stödet till UNRWA (United Nations Relief
and Works Agency for the Palestine Refugees in the Near East) som sedan 1950
varit det FN-organ som undsatt de palestinska flyktingarna ska minska eller
upphöra. UNRWAs roll i Palestinakonfliktens historia är långt ifrån
oproblematisk, men att dra tillbaka stödet är som att i ett enda penndrag
faktiskt omintetgöra det humanitära såväl som det mer långsiktiga utvecklingsbiståndet
till världens största och äldsta flyktingbefolkning, samt att signalera till
den palestinska befolkningen världen över att flyktingfrågan är oviktig.
Utspelet är ett utslag av en sällan skådad världspolitisk och historisk
naivitet.
Ursprunget till den palestinska flyktingsituationen står att
finna i det första arabisk-israeliska kriget 1948 och den skräck och de
våldsamheter som befolkningen utsattes för. Sammanlagt flydde ca 750,000
människor från det landområde som skulle bli Israel. De flydde till Västbanken
(dåförtiden under jordansk administration), Gazaremsan (under egyptisk kontroll)
och de kringliggande arabiska staterna. UNRWA inrättades 1950 och har allt
sedan dess varit verksam i Västbanken, Gaza, Jordanien, Libanon och Syrien. Idag
lever 5,3 miljoner palestinska flyktingar i 58 sådana läger. Flyktingläger som
sedermera kommit att utvecklas till ibland små städer, slumområden eller bostadsområden
som växt samman med närliggande platser, som tex det stora lägret Yarmouk
utanför Damaskus. UNRWA har alltsedan dess utgjort den största aktören vad
gäller organisation av hälsovård, utbildning, infrastruktur och humanitärt bistånd
i form av tex matransoner.
Endast i Jordanien har de palestinska flyktingarna erhållit
medborgarskap. I tex Syrien har flyktingarna haft långtgående rättigheter, men
ändå varit statslösa. I Libanon har flyktingarna under de senaste decennierna
och sedan PLOs evakuering från Beirut i början av 80-talet blivit alltmer
marginaliserade och exkluderade. De definieras som utlänningar och antalet
professioner där utlänningar tillåts arbeta är starkt begränsade liksom
möjligheten att äga jord.
Flyktingskapet erkänns genom registrering hos UNRWA och
genom denna registrering går flyktingskapet i arv; generation efter generation.
Möjligheten att återvända till det forna hemlandet saknas helt för palestinierna
trots att rätten att återvända slås fast i en resolution av FNs
generalförsamling från 1948 vars innehåll slås fast på nytt gång på gång,
senast i juni 2017. ‘Flyktingfrågan’ är 70 år efter dess upprinnelse inte ett
steg närmre en lösning än 1948. Samtidigt är det den enskilt viktigaste frågan
för palestinierna. Åtminstone ett erkännande av denna historiska rätt är av
avgörande betydelse.
Samtidigt har det palestinska flyktingskapet återupprepats
många gånger under historien. I Libanon uppstod en flyktingvåg efter den
israeliska invasionen 1982 och den efterföljande massakern i flyktinglägren
Sabra och Shatila. Många av de som då lämnade Libanon tog sig till Sverige. I
Libanon finns fortfarande ca 450,000 palestinska flyktingar. Libanon är därtill
värdland för i officiella siffror ca 1,2 miljoner syriska flyktingar. Bland
dessa finns också statslösa palestinier som flytt Syrien under fruktansvärda
omständigheter. Under Gulf-kriget 1990-91 deporterades och flydde
hundratusentals statslösa palestinska gästarbetare i tex Kuwait till Jordanien,
Västbanken, USA och Europa, pga trakasserier och förföljelser. Efter den
amerikanska invasionen i Irak har palestinier likaledes utsatts för övergrepp
och förföljelser, efter det att Saddam Hussein-regimens stöd föll bort och
palestinierna sågs som syndabockar av både civilbefolkning och olika militior.
Den islamiska statens brutala framfart i Irak har inneburit en särskild
sårbarhet för palestinier som saknar skydd av medborgarskap. Från Libyen har
palestinier blivit deporterade ett flertal gånger och under den arabiska våren
utsatta för konspirationsteorier. Det pågående kriget i Syrien har påverkat den
palestinska befolkningen i oproportionerligt hög utsträckning och flyktinglägret
Yarmouk i Damaskus utkanter blev offer för såväl hänsynslösa strider där
palestinierna hamnade emellan regim- och rebellstyrkor och sedan utsatt för en
grym belägring. De tre krigen som Gazaremsan upplevt under 2000-talet, liksom
blockaden som gör livet outhärdligt har lett till en ökad flyktingström från
Gaza. Gaza är idag hem för 1,3 miljoner palestinska flyktingar, närmre 70 % av
Gazas befolkning. En rapport från FN-organet UNCTAD 2015 förutspådde att Gaza
skulle vara obeboeligt år 2020. Dit är det två år.
För de flyktingar som står under UNRWAs mandat, står UNRWA för
förnödenheter, någon form av normalitet, skolgång och är också en aktör som
förser palestinierna med legitimitet och identitet. Samtidigt är det
naturligtvis en anomali att palestinierna har ett ‘‘eget’’ FN-organ. Särskilt som
detta förhållande inneburit att så länge palestinska flyktingar står under
UNRWAs mandat, har de inte möjlighet att söka skydd som konventionsflyktingar
eller erhålla stöd av UNHCR. För att kunna söka asyl i tex Sverige, måste en
först kunna bevisa att UNRWAs stöd har upphört. Ändå är UNRWA än så länge en
oumbärlig humanitär aktör, utan vars verksamhet de palestinska flyktingarnas
misär skulle vara ogreppbar.
Om UNRWAs ekonomiska förutsättningar ytterligare reduceras: Hur
ska de 5,3 miljoner palestinierna under UNRWAs mandat få tillgång till
förnödenheter, skydd, skolgång, hälsovård i ett tillstånd där de inte bara är
flyktingar intill fjärde led, men blir flyktingar om och om igen? Och vad är
mer; hur ser det internationella samfundet på flyktingfrågans betydelse i
konflikten som helhet?
Sverige är redan idag en viktig aktör i det humanitära
biståndet och i stödet till UNRWA. Detta stöd måste idag omfatta att också
placera den palestinska flyktingsituationen högt på den globala politiska dagordningen.
De palestinska flyktingarnas situation måste börja diskuteras på allvar.
Särskilt som en ‘‘lösning’’ på Palestinakonflikten ter sig alltmer illusorisk.
Kommentarer
Skicka en kommentar