Globalisering kontra nationalism; öppenhet kontra isolationism

Årets tema i Almedalen är utan tvivel frågor som anknyter till neo-nationalistiska strömningar, till populism och till auktoritär anti-intellektualism. Jag tillbringar eftermiddagen på de seminarier som Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) anordnar. Först rör det frågan om populism och såkallad faktaresistens och vilka uppgifter vetenskapssamhället, journalistiken respektive politiken har för att bemöta och hantera ett samhälleligt klimat som i ökad utsträckning karakteriseras av anti-intellektualism (http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/45781?redir=%23eidx_2). Mycket klokt sades om allas vår uppgift att bidra till förklaringar, förståelse, fakta-acceptans samt svårigheterna med att nå ut med budskap om att världen och samhället är komplicerade strukturer; att vetenskap kan komma fram till motsägelsefulla resultat beroende på valda utgångspunkter, metodologiska förhållningssätt och insamlade data. Samtidigt blir diskussionens slutsats på något sätt att allt måste förenklas, att vetenskapen måste spela på en planhalva där allmänheten ses som lite inkapabel att ta till sig komplicerade budskap. Jag köper inte det. Svaret på ett populistiskt tilltal är inte att presentera forskningsresultat eller andra fakta på ett populistiskt sätt.

Nästa session av eftermiddagen ägnas åt internationalisering av högre utbildning och forskning i tider som i ökad utsträckning präglas av neo-nationalism, gränsernas återkomst och isolationism (http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/45883?redir=%23eidx_3). Här medverkar jag själv i panelen och jag är lite rädd att vi ser globaliseringen som ett tillstånd som är för givet; att vi naivt tror att historien går en rak väg mot öppenhet och globalism. Så är det inte. De långa historiska cyklerna har under seklerna pendlat mellan öppenhet och isolationism; internationalisering och nationalism. Vår samtid präglas av en stark reaktiv tendens; en reaktion mot globaliseringen och öppenheten och det är på inget sätt givet att globalisering och öppenhet går segrande ur den polarisering vi nu genomlever. Vi befinner oss i en omvandlingsprocess, en sorts formativt moment. Och i alla nationalistiska strömningar och idéfundament har kontroll över kunskapsbildning, utbildning och sanningsanspråk varit viktiga. Märk Hobsbawms stora vetenskapliga bidrag om vikten av kontroll över utbildning för nationalstaternas framväxt (Hobsbawm 1992).

I ett globalt perspektiv är det också fundamentalt att uppmärksamma de accentuerade hot som finns mot den akademiska friheten och utbildningens frihet i form av repression, våld, attacker mot universitet, forskare och studenter (https://www.scholarsatrisk.org/resources/free-to-think-2016/). Utrymmet för akademisk frihet krymper vilket också påverkar lärosätenas möjligheter till förstärkta internationella samarbeten. Vidare innebär den globala flyktingkrisen med 65,6 miljoner människor som tvingats lämna sina hem enorma utmaningar för internationaliseringssträvanden. Mindre än en procent av världens flyktingar i världen har tillgång till högre utbildning samtidigt som just högre utbildning kan bidra till så mycket; anställningar, försörjning, inkludering, etablering, självkänsla, återuppbyggnad av krigssargade samhällen mm (http://www.unhcr.org/missing-out-state-of-education-for-the-worlds-refugees.html)

Sist men inte minst diskuteras utredningen om styrning och resurstilldelning och behovet av att ändra fokus till ett mer tillitsorienterat system. Jag ordar inte mer om den här, annat än att just denna fråga är brännande het och kommer att debatteras flitigt framöver

Och.. Visby är just så underbart vackert som bara Visby kan vara.

Referens:

Hobsbawm, Eric, 1992, Nations and Nationalism since 1780: Programme, Myth, Reality, Cambridge University Press.