Palestinakonflikten i skuggan: 100 år av konflikt

I skuggan av akuta katastrofer som Syrien och Jemen, fortgår alltjämt en av den moderna historiens mest segdragna och långvariga konflikter; Palestinakonflikten, en konflikt som präglat inte bara regionen utan varit signifikant för världspolitiken och internationell säkerhet i decennier. Just i år 2017, finns det särskilt många anledningar att fundera över de historiska dragen. Det är 100 år sedan Balfour-deklarationen undertecknades, den deklaration där den brittiska utrikesministern lovade att stödja ett judiskt nationalhem i Palestina. Detta ses av många som själva startskottet för konflikten om territoriet Palestina. Det är också 50 år sedan ockupationen av Västbanken och Gaza inleddes. Ett antal försök att söka lösa eller hantera konflikten har gjorts under åren, men 2017 förefaller vi befinna oss längre bort från en lösning än någonsin. Tvåstatslösningen som varit den internationellt accepterade målsättningen har börjat ifrågasättas. Kommer vi någonsin att se en lösning? Eller vilken sorts politisk ordning kan vi förvänta oss för Palestina och Israel i framtiden?

Detta var temat för ett panelsamtal Palestinakonflikten 100 år jag hade äran att moderera under Statsvetardagen som ordnas av Statsvetenskapliga förbundet  i Almedalen. Paneldeltagare var Karin Aggestam, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet och innehavare av den särskilda Samuel Pufendorf-professuren; Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ordförande för socialdemokraternas Tro och solidaritet; Björn Brenner, forskare vid Försvarshögskolan; Anders Persson, post doc i statsvetenskap vid Lunds universitet och Cecilia Uddén, Sveriges radios Mellanösternkorrespondent och hedersdoktor vid Göteborgs universitet.

Det var en fantastisk panel att moderera, kunnig, kompetent, fokuserad och diskussionsglad. Cecilia Uddén inledde med att konstatera att Palestinakonflikten är bortglömd i dagens stormaktspolitik och mediala fokus. På gräsrotsnivå känns detta av och inte minst palestinier på såväl Västbanken och i Gaza som i Libanon känner sig bortglömda av världspolitiken. En politisk apati breder ut sig. Ulf Bjereld drog de långa historiska linjerna och pekade på britternas och fransmännens ansvar i att en gång i historien skapa konflikten genom sitt cyniska dubbelspel och genom att lova bort territoriet på olika sätt. Anders Persson resonerade kring de olika berättelserna om hur den palestinska flyktingsituationen en gång blev ett faktum och hur oändligt svårt det är att lösa denna situation. Karin Aggestam betonade hur ockupationen gradvis lett till ökad israelisk kontroll över mer territorium och hur det innebär att det blir allt mindre att förhandla om men också betydelsen av att det internationella samfundet tänker om och fokuserar mer på gräsrotsperspektiv. Björn Brenner talade om Hamas och hur organisationen inte är en monolitisk struktur utan benägen att omformulera sina positioner och att trots att de förespråkar våld också rört sig mot en acceptans av 1967 års gränser.

Sammantaget var panelen pessimistisk inför utsikterna till någon form av förhandlingslösning på konflikten. Anders Persson och Björn Brenner betonade att den israeliska politiken idag går ut på separation, men att det palestinska territoriet och beslutsmandatet ska bli så litet som möjligt. Ett för mig nytt begrepp lanserades av Anders Persson, en ‘‘mini minus-stat’’. Panelen var enig om att Likud och Netanyahu inte vill regera eller styra över palestinierna, utan eftersträvar palestinskt autonomi över en så liten del av det historiska Palestina som möjligt. Persson menade att palestinierna är på väg att förlora och att Israel går segrande ur 100 år av konflikt. Karin Aggestam kontrade med att konstatera att så har berättelsen sett ut under långliga tider, men att det faktiskt är så att ockupationen kostar också för Israel, i termer av vad Israel är och kan vara för sorts stat samt vad implikationerna är för en israelisk judisk identitet. På frågan om vad svensk politik möjligen skulle kunna åstadkomma förklarade Ulf Bjereld hur den svenska positionen ändrats under årens lopp; från att ha varit Israels bästa vän under 1950-talet, till att idag vara djupt kritiserad av Israel. Inte heller alliansregeringens utrikesminister Carl Bildt var särskilt väl sedd av den israeliska regeringen. Sverige kan dock alltjämt verka för att påverka den palestinska sidan, vars splittring är hämmande. Inte bara splittringen mellan Gaza och Västbanken och mellan Hamas och Fateh är djupt problematisk, utan också Fatehs stelbenta och korrupta politik i sig är bekymmersam, menade panelen. Cecilia Uddén försåg publiken med bilden av hur den politiska apatin och hopplösheten har ersatt motståndet bland palestinier på Västbanken och i Gazaremsan. Frågan om återvändande som under decennier varit en grundläggande kärna i den palestinska identiteten har suddats ut och det är inte längre vad de palestinska flyktingarna talar om.

En ganska dyster, men realistisk konklusion blir således att någon ‘‘lösning’’ inte är i sikte. Eller att en ‘‘lösning’’ innebär separation och palestinsk autonomi på en mycket liten del av det historiska området. Panelen slog dock också fast att i palestinska läger har frågan om en enstatslösning sedan en tid tillbaka tagits upp på nytt.

Själv kan jag inte annat än instämma i denna dystopiska framtidsbild. Det territorium som alls går att förhandla om krymper hastigt; bara för några dagar sedan annonserades planer på nya bosättningar i form av 1800 nya bostäder i östra Jerusalem. Och för de 5,2 miljoner människor som idag är registrerade som palestinska flyktingar av FN-organet UNRWA finns få utsikter att en gång kunna återvända till sitt hemland. För mig personligen var paneldiskussion dock en utmärkt start för mitt återvändande till forskningsfrågor. Och ja, detta blev alldeles för långt.